Förebilder utan skam och skuld.

I varenda avsnitt av ett bantningsprogram, tidningsartikel om viktnedgång eller framgångsberättelser om vikt så finns dessa före-bilder. Här är personen tjock och olycklig, miserabel och misslyckad, förlorad och en förlorare. Det är de skamliga bilderna. Personen visas sedan upp med sina efter-bilder och ska då vara mer nöjd över hur hen är nu i jämförelse med hur hen var då. Man ska skämmas över före-bilderna. ”jag förstår inte hur jag kunde se ut så”. ”hur kunde jag göra så mot mig själv?”. ”Jag vill aldrig mer se ut SÅ”.

Jag tycker det är sorgligt. För det visar att man gjort allt i fel ordning. Viktnedgången först för att få lov att älska sig själv sen. Jag tror inte på det. Nu under min utmaning med kost och träning har jag fått skicka in förebilder. Jag skäms inte ett dugg. Jag tycker varken jag är ful, misslyckad eller en förlorare ”som ser ut som jag gör”. Min kropp ser ut såhär och det behöver jag varken ursäkta eller förklara. Dessa bilder är inte ett smutsigt bevis på min skam. De är bara ett verktyg för min PT att se förändringar på min kropp under den här utmaningen.

När jag väl sätter ihop efter-bilderna kommer de inte vara ett glädjande bevis på att jag äntligen är fin, får älska mig själv och vara nöjd med den jag är. De kommer bara vara bilder på samma kvinna, med samma kropp men möjligen i en annan form. Min före-bilder är helt utan skam och skuld. Jag skäms inte över att ni får se dessa bilder. De är inte ett medgivande av misslyckande, de är inte ett bevis på en förlorare och de är inte fyra smutsiga bilder som ska chocka mig in i bantning.

Jag ska gå ner i vikt av olika anledningar, hälsan, IVF:en, den gamla garderoben, drömstövlarna, flåset, musklerna. Men ingenstans är anledning för att få lov att tycka jag är fin och älska mig själv. För det gör jag redan.