Nu har jag gjort halva min mat- och träningsutmaning och det har verkligen varit en utmaning! Och jag har gett upp hundra gånger, men bara i fem minuter och sedan hoppat upp på hästen igen. Och det är pannben för mig. Förr hade jag gett upp, och då under en längre tid. Vad jag insett under denna fjärde, ganska svåra vecka, var att alldeles oavsett vilken utmaning eller förändring man gör så är stöd så otroligt viktigt. Det kan kännas pinsamt att till sin närhet berätta om en förändring man vill göra. För vad ska de tycka?
Men alldeles oavsett om det handlar om träning, hitta kärleken, börja ett särskilt intresse, säga upp sig eller bosätta sig i en husvagn så ÄR det så skönt att dela det med andra. För det är först då de kan hjälpa dig på det sätt DU behöver. Om du inte lägga korten på bordet kan de bara känna sig fram till vad du behöver och då kan det lätt bli fel.
Min familj har varit ett otroligt stöd när det kommer till träningen. Och största stödet har David varit. Jag hade nog aldrig klarat detta utan honom. Min akilleshäl är maten och att jag inte gillar att laga den. Det är dödstråkigt och det gör att jag är benägen att hoppa över mål för att jag helt enkelt inte pallar fixa. Varje gång jag känner så har jag sagt till David och han har fixat till mig. Det är mentalt skönt också för då känns det som att den här IVF-resan är lite jobbig för honom också. Att det inte bara är jag som gör jobbet. Nu gör vi båda jobbet, på olika håll, och möt i mitten mot målet.
Återigen har min irriterande kortsiktighet gjort sig påmind. Jag stirrar mig blind på vågen och blir frustrerad när inget händer. Jag ser bara vad vägningen innan sa och glömmer bort att se helheten. Jag vet att detta inte är positivt från mig, och hade jag inte gjort denna så viktfokuserade IVF-resa hade jag slängt vågen. Men nu är det som det är och jag försöker göra det bästa av det. Denna kortsiktighet gör att jag tänker och analysera detta hela tiden och det är så dränerande. Det har påverkat mitt humör på sistone. Dränerad, trött och håglös.
Men idag var jag hos vår IVF-läkare för en äggledarspolning och både hon och sköterskan ÖVERRÖSTE mig med beröm för den viktnedgång jag haft hitintills och det kändes så bra. Det är lite larvigt kanske men jag kom in och kände mig misslyckad och gick därifrån med förnyad energi och ett nytt jävlar anamma. En av er läsare skrev till mig på instagram, att hennes motto under hennes IVF-resa var ”I can do hard things” och det lät så jäkla coolt och häftigt. Nu går jag in i vecka fem med jävlar anamma och en känsla av att I can do hard things!
